Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1869, sida 2

torn i sängkammaren, der Maria satt med den lilla gossen i sitt sköte. Han höll ett uppbrutet bref i handen och tycktes vara vid det bästa lynne. — Vi äro bortbjadna, min gumma lilla, började han och fästade en varm och tillfredsställd blick på den vackra modren, det leende barnet. Maria såg upp med det svarta, af moderskärlek strålande ögat. — Kan du gissa hvart? — Nej, omöjligt. — Till ditt barndomshem, till Ö.S. prestgård. En lätt sky hägrade öfver Marias kind. — Du vet att kyrkoherden derstädes och jag äro akademikamrater. Han har många gånger bedt mig komma till sig, och menat att jag, sedan du blef min hustru, hade ett ändå giltigare skäl att uppfylla hans önskan; men, när han nu ser att det ingenting blir af med den saken, så har han, genom en formlig bjudning och utsatt dag, försökt att förmå oss till denna resa. Och nu lär det väl inte vara värdt att säga nej längre, när han om fredag morgon skickar hästar och vagn att afhämta oss. Maria vyssade sin lilla gosse och svarade ingenting. — Du har väl ingenting emot att resa, Maria? — Huru skall jag kunna lemna barnen? — Lotten taga vi med oss, hon är