Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1869, sida 2

troendet, tillade rektorn, och skakade hjertligt magisterns hand. — Kom, så får jag presentera mazistern för min hustru; magistern trodde väl inte att jag någonsin skulle få en sådan? men den väntar aldrig för länge, som väntar på något godt, och jag fick en riktig godbit, en verklig ädelsten! tillade rektorn och förde magistern fram till soffan. — Den vackraste är min hustru, hviskade rektorn skälmaktigt i magisterns öra, då de närmade sig damerna. — Min hustru! presenterade rektorn med ett uttryck af kärlek och stolthet; och magister Pettersson, en af mina fordna disciplar, en yngling med både snille och hjerta -— det förra ser du på hans krage, det sednare i hans öga. Maria reste sig, kinderna flammade i högre färg än rosorna i hennes lockar. Hon räckte banden åt sin mans discipel. Darrade den verkligen? Deras ögon möttes; hvad syntes i dem? manne icke löfsalen med alla dess minnen? Rektorn stod bakom magisterns rygg, den var således det enda han sag, och som i det samma ett par af socknens notabiliteter, löjtnanten och hans föräldrar, hade inkommit i förmaket, så hade nu allas uppmärksamhet dragits till de inträdande. Ikakelugnsvrån sutto dock tvenne själsfränder, icke villade af de nya gästerna