Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 3

så dunlelt det än är med wåra begrepp i den redan komna upplysningens tid, få räddar han of, till följd af fin tanlegång, från dunllet, i såwäl det ena fom andra asseendet, om än ej så fullständigt fom fig bort i artikeln 1. Wi hoppas dock, att dunllet blifwer öfwer höfwan wäl slingradt i någon aflägsen artitel 2, 3,4, ja, måhända 100. Jnsändarens idcella begrepp om siatensmed fin guldwigt lem nar jag i det wärde det har, ihågiommuns de blott, att sjelfwa Plato ide tunde ut föra fin sublima theori om staten. Men emellertid, och intill dess wåra dubier om insändarens förtlaring af staten blifwa helt och hållet skingrade, må wi sätta ifråga, huruwida ide den enes såwäl fom den andres idder om staten äro blotta fanta sier, ty insändaren, att döma af artiteln, torde lika litet fom Plato wilja tillerfänna alla menniskor samma wärdighet, på samma gång de hafwa olita antag och werkningslrets, och för såwidt det Hela derwidlag wanligen är inrymdt uti en of fina delar. Staten, det är jag, fade Pud vig XIV, och än i dag torde jordens store med samma skäl lunna säga detsamma, oaktadt alla sociala sträfwanden från delarnes sida. På tal om Plato will jag minnae, att arkadierna begärde, att har stulle gifwa rem en ftatsförfattning, hwilfet han wägrade. Förmodligen ärv de än i dag utan en sådan efter sitt finne, fwar: före jag ffulle föreflå infändaren att der föka ett fält för realiseringen af fina fans tasier; men fom äfwen der det onaturliga förhållandet torde wara rådande, att det hela är inrymdt uti en af fina delar, äro mähända insändarens fantasier förfspilta, men han må då, i minnet of sista utwä gen, sjunga med Wennerberg: I Arkadien afwen jag har warit etc. etc. Ehuru mycket mera kunde wara att får ga om infsändarens artilel, få mill jag ens daft göra dig uppmärlsam på, att han, i den synliga N:o 1, sysselsatt fig med det ideella, men att han till sist förmodligen kommer med det spirituella. Jag skulle äfwen hafwa strifwit några rader om Nonos kura gömma i bondftugan, men fom hans kura gömma på hos nom haft samma werlan, fom patrutfterins gen på landswägen hade på Homo rusticus. och jag derom yttrat min tanle, få må jag nu för alltid lemna lämparne alla åt glömskan, fom de förwisst göra med mig. För den händelse du mill hafwa an swaret och beswäret med införandet i Korrespondenten af äfwen detta mitt bref, få borde jag, fom andra fuftare i skrifweriet, lanhända hafwa en signatur, den toae fig få bra ut, den lät måhända ana en friftställare af Gud wet hwilten rang och ordning; men huru få tag i en sådan lämpe lig? X, Y och 3 äro wisst anwändbara och fom det fan tydas, äfwen lämpliga, efter fom de wanligen utmärka obelanta storheter; men jag har emot dem alla åtstilligt att anmärsa: X är för alldagligt, DN Har för fult rim på fia, oh 3 det har en infam wers om fig. Jag lasserar 3ecstämdt dem alla och går till början af alfabetet. Jag tagar B, den må uu hafma och wara hurusom helst; således Din wän Mennistokraften oc ångan. Hwari har man wäl att föfa all ten vv i — J (eel