Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 3

i Söderköpings skola och i följd deraf måste den hatade studenten lemna prestgården. Maria följde med faster och kusiner från marknaden i Norrköping hem till Kind, der hon fått löfte att tillbringa en längre tid. Hon skulle der litet öfva sig i klavrspelnina, hette det; men morbror Svante förstod nog att det var för att komma från orten, der hennes rykte grumlats, som föräldrarne skickade henne bort, och detta lät han visligen kringsprida. Kyrkoherden och hans hustru voro således allena i det tomma, ödsliga hemmet, der glädjens ande icke trifdes som fordom; ty ett moln hvilade deröfver. Ack! barnen, de kära, voro ju borta, och anledningen dertill, detta anfall på Maria, den ljufva, älskade dottren. 0! det hade som ett svärd gått igenom fadersoch modershjertat. Vi veta icke, och endast den allseende vet det, om det var i följd häraf, eller af någon rent kroppslig orsak, som kyrkoherdens helsa synbarligen försvagades och hans lynne aldrig återfick sin fordna friska glädtighet. Till julen hemkommo Maria och Calle. Hemmets sol log väl ater, men ändå icke klar som fordom, ehuru nästan alla i hela orten liksom täflade att visa Maria vänlighet och aktning. Löjtnanten började åter sina artigheter, som han nu hoppades med säker framgång, då icke mera studenten stod