Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 3

verkligheten, der visserligen ofta händelser tilldraga sig, så underbara och verkligt romantiska, att de skulle låta öfverdrifna i en roman; men så är dock icke alltid fallet, och så var det icke heller nu med de personer vi här framställt, och vi hafva föresatt oss att icke i sjelfva händelsen vika ifrån sanningen, ehuru dialogerna naturligtvis måste vara fantasiens sak. Det händer väl stundom att den första kärleken blir den enda, att den bestämmer öfver hjertat, öfver lifvet och framtiden. Vanligare är dock att den försvinner, att den sedan synes oss som en skön hägring, en ljuflig morgondröm, som icke kan, icke får förverkligas, men hvars hugkomst följer oss likt skenet af en morgonrodnad genom lifvet; dock är det icke alltid den första kärleken, som är hjertats herrligaste soluppgång, och det är måhända med hjertats, som med naturens dag, att solen blott går upp en gång, ty en gång älskar hjertat djupast och innerligast, men detta är icke alltid den första gången; ty det är en fullkomlig romantisk villa, att hjertat icke kan älska mer än en gång. Det hörer åtminstone till de få herrliga, paradisiska undantagen, Den sanna kärleken är det mogna lifvets frukts, säger en af vara största författare. Vare nu dermed huru som helst, hvarje menniska har i detta, som i allt annat, sin egen