Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1869, sida 3

vid den ömme, kärleksrike makens, den gode fadrens liflösa stoft. Och hemmet, det säkra, det trefliga hemmet blef snart tillstängdt för fru Liljeberg och hennes barn, och det öppnade sina portar för en annan familj, som i sin ordning också en gång skulle lemna det. Efter nådårets slut valde fru Liljeberg Söderköping till sin boning, der hon, vid den täcka åstranden, inköpte ett litet enkelt men trefligt hus, der Calle fick fortsätta sina studier och der Maria utgjorde hemmets glädje och trefnad, — man kunde säga: dess värmande solstråle. Na borde vi visst, för att intressera vära läsare och i synnerhet våra läsarinnor, samt gifva en romantisk tendens åt denna lilla berättelse, låta Maria ocb hennes Fredrik spela romanen till slot, genomgå många svåra och underbara öden, allt i kraft af den trogna, enda ooh eviga kärleken, och slutligen, efter år af väntan och försakelser, bland stubbarne i den härjade, åter grönskande löfsalen, saligt sjunka i hvarandras famn, sedan älskaren, af jus patronatus på en af de stora egendomarne, blifvit utnämnd till pastor i löfsalens församling. Vi kunna dock icke i detta fall stå till tjenst, så gerna vi än unnade våra älskande att fa tillhöra hvarandra; ty vår lilla berättelse är en episod ur