da den unga flickan. Derjemte följde nu beskrifningar om diverse tilldragelser, uppställda af kongl. sekreteraren sjelf, med den trovärdighet, att löjtnanten var fullkomligt öfvertygad om sanningen deraf. Att detta allt nu varierades med tillägg och afdrag, allt efter hvars och ens uppfattning och vilja att skada eller skydda, är naturligt. Afunden njöt nu triumfen att ändtligen se en skugga kastad på den vackra, omtyckta Marias rykte, och skadeglädjen var oändlig i sina utgjutelser. De rättsinniga sågo dock saken från en annan sida och försvarade den unga fliekan, men yde rättsinniga i landena äro fån. Friden var emellertid störd iprestgården, och en månad efter kongl. sekreterarens illgerning stodo kyrkoherden och hans hustra ensamma i det tomma hemmet. Fridstöraren, morbror Svante, hade oaktadt alla försök ändå icke lyckats få någon bostad på hela örten; ty äfven de, som skarpast fördömde Maria, hade nog ändå, inom sig, i honom sett den nedrige och falske anklagaren. Han hade måst hyra sig rum i Norrköping, dit han flyttade, uppretad öfver att sjelf falla i den grop, han så visligen gräft åt andra; men han fick dock äfven de andra med sig, och detta tröstade honom. Lilla Callep sattes