Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 3

underbar sympathi, hade de båda, på samma gång, närmat sig prestgården, och det så i samma ögonblick att Fredrik egde den lyckan, att för Maria få öppna den grind, som närmast förde dit. — Syster Maria och magistern kunna nu gå fram till prestgården, så hålla vi bägge på stallbacken och slippa köra upp, sade Calle och nickade åt sin lärares skjutsgosse. Maria tvekade ett ögonblick; men Fredriks öga mötte hennes och, sedan han räckt benne båda sina händer, hoppade hon ned ur vagnen, till Calles stora glädje, som redan påmint henne flera gånger att skynda sig, ty både han och Polle längtade hem. De hade endast några bösshåll fram till prestgården, och vägen, hvilken de skulle gå, förde dem förbi trädgården, som inneslöt löfsalen, denna deras kärleks ljufva möteslund. Deras blickar solade sig i hvarandras äskådande; ack, de hade icke på tre långa dagar njutit denna lycka! Så gingo de, glömska af allt, som omgaf dem — sjelfva löfsalen hade de till och med förgätit; men nu, hvad är det som, i ett enda ögonblick, hejdar deras steg? som röfvar rodnaden från deras kind och den strålande glansen ur deras ögon? som framlockar detta utrop af förvaning och fasa från deras läppar? IIvad? — O. min Maria! hvilken domon