Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 3

långa, mörka fransar gåfvo nästan en ögonblicklig skugga åt kindens flammande rosor, då ett knappt hörbart: vja, Fredrik!s smög sig, efter ynglingens återupprepade fråga, öfver de purpurröda läpparne. Studenten hade begagnat sin discipels frånvaro, för att göra ett besök hos sina föräldrar, hvilka voro boende i Häradshammars församling. Thorsdagen kom. Maria, som faun sig så väl hos de med henne jemnäriga flickorna i Skruckeby, kunde dock ej, oaktadt deras böner, öfvertalas att der längre qvarstanna. Ack, thorsdagens afton stod för hennes hjerta, som lifvets och sällhetens mål! Dessutom tilläto hennes föräldrar henne icke att längre vara ifrån hemmet; och huru längtade hon icke sjelf dit! vI löfsalen, klockan niolb så hviskade kärlekens trogna eko i djupet af hennes själ. O, hvilken afton! hvilket återseende! sjelfva fullmånen skulle ju, med sitt magiska skimmer, kringstrala dem — skulle stå som ett himlavittne till deras blyga, efterlängtade återseende! Och Fredrik, huru räknade icke han dagar, timmar och minuter! Kärleken till Maria hade för honom öppnat en ny verld, full af rikedom, af rosenfärgade under! Liksom ledda af kärleken, eller en