Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 2

— Jag skall höra hvad sektern tror! Lotta lemnade med denna tanke sitt bakhåll, och sedan hon vid hörnet af trädgården tagit sig ett godt mål af de präktiga bigaråerna, lemnade hon trädgården. — Kors, att siktern kunde tro det! sade hon, för sig sjelf, då hon andra morgonen, med en blank riksdaler i handen, stängt dörren till kongl. sekreterarens rum. — Jo jo, han känner nog sina likar! och det är väl menniska, som menniska, om ock karaktären ä litet högre! men si det trodde jag inte mamsell Maria om! hon, som ser så duser ut. Vid kaffebordet låg ett moln öfver morbror Svantes panua; att det var ett åskmoln, det syntes på de blixtar, som ljungade ur hans ögon och direkt sköto mot studenten i de ögonblick, då han trodde sig obevakad. — Blit hemma från kyrkan, kusin Maria! bad han fru Liljeberg, då han ändteligen kunde, utan vittnen, tillsmyga henne denna bön. — Kusin ser så vigtig, så besynnerlig ut! svarade fru Liljeberg, nästan I förskräckt öfver kongl. sekreterarens olycksbädande ansigte och den oro, med hvilken han uttalade dessa ord. — Blif blott hemma, och kusin skall få veta allt. y