Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1869, sida 2

alltid är skyldig det redliga arbetet i fo sterlandets tjenst. Hr C. A. Larsjon tyckte fig få wäl mycket ftryf, men med gaf, att han fanffe kunde wara förs tjent deraf. Emellertid ansåg han sig böra påpeka, att han i sin motion icke, såsom föregående tal:n pästått, kallat krigsministern en landsförrädare, utan hade han blott anfört detta uttryck ur den försäkran af Carl XI, hwarigenom ruft och rotehållare blifwit betryggade mot all godtycklig förhöjning of fina ber swär. 3 tenna försäkran hade nemligen ren stämplats fom en landsförrädare, fom slulle göra fig skyldig till att wilja företaga en sådan förhöjning. Tal:n hade klandrat den af hr krigsministern gjorda tolkningen af denna försäkran, såfom skulle densamma enrast afse rubbningar nedifrån. Hr Rirderstad både protesterade mot motionens framftällningssätt och bemötte de mot friggministerne förslag gjorda anmärkningar. Or Key förtlarade fig wäl ej kunna inftäms ma hwarken i motionärens motivering eller slutliga förslag, men sölte med an: förande af åtskilliga stycken ur frigsgministerns förslag ådagalägga, att den bewisning, hwarpå detsamma arundade sig, ide utan orsak kunde betecknas såsom ad: vokatyr. Afwen wid föredragning af hr Jöns Pährssons motion om fwenuffa rivrvarordnarnas indragning afgaf hr Hedlund en protest mot flera af uttrycken i denna motion, särdeles det, der det heter, att uppenbara skurkar och bedragare blifwit med ordnar dekorerade; men hwad bee träffade fjeljwa motionens syfte, förflarade fig talaren gilla detsamma. Hr Ridderstad anhöll, att motionären ffulle namngifwa någon eler några bland dem, ban gifwit nämnda epithet, hwarpå hr Jöns Pährsson erinrade derom, att nås ara funnits, fom efter att hafwa blifvit stjernbeprydda, måste, för att undgå rätt. wisan, ecdhappera till Amerika. Wid remissen af frih. Liljencrang mo: tion derom, att handeldg: och fjöfartåfonden fmåningom måtte indragas, fram ställde hr statsrådet Arlercreutz ätskilliga betänkligheter mot denna åtgärd, hwar igenom, bland annat, regeringen skulle sättas ur ständ att mid inträffande be hof, i fråga om hwilka det kunde sägas, att snar hjelp wore dubbel hjelp, wide taga erforderliga åtgärder. Frih. Liljens crantz delade ej denna uppfattning, då han trodde fig weta, att hanreldoch fjör fartsfondens tillgångar retan nu icke wore tisponibla till bestridande af utgifter för te antydda ändamålen. Wid motionstidens utgång d. 28 Jan. woro inalles omkring 50 motioner framställda inom första tammaren och 330 inom andra kammaren. Första kammaren. Af de inom första kammaren i onsdagens och thordagens sammanträden wädta motioner må följande nämnas: af hr Hazelius: om förbud för dem som idka land handel, att sälja bränwin och winer, ware sig i parti eller minut; af hr Wijkander: om den ändring i nu gällanre reglemente för de enskilda bankerna, att deras utelöpande sedelstock i förhållande till deras för sedlarnes in: lösen egande säterheter ej får öfwerstiga 3 gånger beloppet af dessa; af hr E. W. Almqwist: att åbo å kronohemman, som blifwit dömd för tjul: