Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 4

till riksgäldskontoret inoetalas. llvarjehanda. Ljusblått! I en viss stad, berättar Göteborgspostens krönikor bodde en hederlig borgare, färgare till professionen, hvilken ödet förlänat en ung, täck maka. Hvad hände? Historien om Venus, Mars och Vulkanus fick, så påstod man, en ny illustration. En oemotståndlig löjtnant förälskade sig i den unga frun och eftersom han var oemotståndlig suckade han naturligtvis icke förgäfves. Men vår färgare var vaksom; samma afton då de båda älskande beslutat sitt första rendezvous, passade han på den närgångne störaren af den äktenskapliga friden och lyekades att hals öfver hufvud kasta honom i en kyp, fylld med den vackraste, himmelsblå färg. Kluck, kluck, kluck, lät det i kypen, men den svarsjuke blålärgaren var ingen mördare, han drog upp delinqventen, innan han blifvit qväfd och förpassade honom på det vid sådana tillfällen vedertagna sättet genom porten ut på gatan. När den olycklige Don Juan väl hunnit torka, befanns det, att färgen så bitit sig in i huden, att han såg uti sysionomien som en Adonis skulpterad i lapis lazuli. Hvad var att göra? Han böuföll hos sin regementschef, att denne måtte förständiga färgaren att godtgöra sin förbrytelse eller med andra ord rentvå sitt offer. Öfversten gick, uträttade sitt uppdrag, men den mest flödande vältalighet kunde icke från den förtörnade färgaren utpressa något annat svar än: Ren kan jag aldrig få honom, ty färgen är äkta, men om det behagas, skall jag gerra färga honom grön! Detta lärer emellertid icke ha behöfts ty löjtnanten sän es i förargelse ha fått gulsot och måste enligt alla grunder för färgblandniogar för närvarande vara grön som en papegoja. — En traskeds lefnadshistoria. En träsked berättade sin lefnadshistoria för några skatungar. Hon (ty det var en flicka) hade blifvit hemtad af fadren till skatungarne, för att göra desse sällskap under föräldrarnes bortovaro på lustresor i trakten. Hon skulle liksom vara deras barnpiga. Jag är, sade hon, af förnäm slägt, ty jag härstammar från ett gammalt träd i skogen, hvilket bar krona och troligen var en kung. Jag hade många syskon, både bröder och systrar, och somliga I af bröderna blefvo skoflar och somliga blefvo slefvar. Jag och mina systrar uppfostrades till skedar och erhöllo en fin bildning. Som vi voro så många syskon, måste vi alla ut i verlden, ty vår far dog och vår mor, hvars namn var jorden, gifte om sig. Hon menade naturligtvis, att ett nytt träd vexte upp, der det gamla hade stått. Jag måste, fortfor träskeden, taga mig tjenst hos en nämndeman. Någon gång kom jag in på bordet, och alltid blef jag slickad af både gamla och unga, då de hade ätit med mig. Jag minnes ännu, hur presten en gång tog mig i handen och åt välling med mig. Jag glömmer aldrig den dagen. En dag ville nämndemanshustrun skrapa en gryta med mig, då blef jag förtretad och stretade emot, men nämndemanskan var starkare än jag, och derför bröt hon ryggen af mig (hon menade skaftet) och derefter kastade hon mig ut genom fönstret. Jag föll ned i ett vattenkar och blef ganska våt. Som jag hade lätt att simma, höll jag mig dock uppe på ytan. En gosse, som hörde till huset och hvars mun jag många gånger hade kysst, fick se mig och utropade: ack se, den lilla skeden, hon duger äfven till båt, och så tog han upp mig och bar mig till dammen. Der fick jag flyta omkring flera daoar Jag blef till slut ledsen