Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1869, sida 3

Åndtligen hade predikanten afkastat skenhelighetens mask och med blickar, i hvilka målade sig en glödande passion och en ursinnig harm, mötte han den inträdande löjtnanten. Uastigare än vi kunna beskrifva det släppte han sitt sköna rof och grep det gevär, hvilket Lennart en stund förut satt i hans hand. Så dö då, stolte riddare, ropade han hånande, i det han tryckte af skottet. Samlande sina sista krafter hade dock Helena ögonblickligt slagit upp geväret, så att kulan fastnade i dörren ofvanför Lennarts hufvud. Ett ögonblick derefter hade löjtnantens värja genomborrat den skenhelige störtade till golfvet. Sedan Lennart, strålande af glädje, tryckt en glödande kyss på sin räddade bruds läppar, befriade han majorskan, hvars bistånd den dödade uslingen sålunda vetat att först beröfva sin lustas utsedda offer. Med en tacksam blick mot höjden slöt majorskan de båda unga i sina armar och skyndade derefter emot den inträdande majoren, som, vid åsynen af den döde, förvånad blef stående vid dörren, med frågande blickar betraktade de innevarande. Tacka den milda försynen, som genom Lennarts ankomst förebyggde, att