Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 3

lugnt. Sådant tycker jag om. Det är ärligt spel. Emellertid hade den lilla ryska truppen, som bestod af tio man, anförda af en officer, närmat sig ladan. Sedan officeren förstuckit hälften af truppen i säden, ämnade han med de öfriga företaga en stormning. Beväpnad med en högaffel hade emellertid löjtnant Hård fattat posto närmast luckan, som utgjorde ingången till vinden, färdig att nedstöta den förste, som skulle vilja beträda densamma och på båda sidorna derom stodo de båda soldaterna, hvilkas kulor skulle sträcka till marken ytterligare tvänne af de stormande. ?Se så der ja, nu må de komma, yttrade Hård. De skola icke behöfva klaga öfver ett för kallt emottagande Vassera! instämde Stolt med sitt vanliga lugna skratt. Ni ger dem en vänlig nick, herr löjtnant, och vi ett par varma kyssar, he he. ?Vi få likväl taga oss till vara att visa oss obetäckta, ty de hafva placerat några skyttar i säden derborta, hvilka icke begära bättre än aft få sända oss ett par kulor. Godt! — Vi skola pröfva dems,, genmälde Stolt och sträckte fram sin hatt, hvilken ögonblickligen genomborrades af ett par kulor. Anfäkta! De der äro inga dåliga skyttar. Jag har