Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1869, sida 2

lens tillsägelse. Det kan aldrig vara rätt ärligt att så der .. Hvasa? — Tror du det är någon synd att skjuta ned en ryss?n Hm! — De äro väl också våra medmenniskoro, dristade sig Stark att invända. De äro väl så fan hellero, utbrast korporalen förgrymmad. Vära fiender äro de och dem måste man förgöra hvar man än träffar dem. Du är mig just eu äkta skrymtare, pojke. Såg jag dig inte då vi stormade Koivisto by, träda upp ett par ryssar på en gång på din långa stoppnål der, förutom dem du krossade skallarne på med kolfven. Tyst, korporabo, bad jätten med besvärad min. bet var i stridens hetta det, och öfversten slog mig på axeln och sade: Gå på, Stark och visa dem hvad en äkta finne duger till. Ja, så sade han.4 Godt, min gosse, du är en tapper kamrato, smålog korporalen vänligt. Detta lilla samtal, som hade förts med sakta röst under vandringen inåt skogen, afbröts då löjtnanten, som gick ett stycke förut, stadnade och inväntade sina följeslagare. Jag har hört något prassel åt sjön till och på afstånd ljud liksom af en större marscherande truppv, yttrade Hård sakta. Du, som är en gammal lurifax, Stolt, smyg dig fram och sök att