Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1869, sida 3

rande för mig och som jag ej hade något att svara derpå, så fortfor han: — Hvarför blandar ni er i andras affärer och ställer till tvedrägt inom en lycklig familj? Jag svarade med tystnadens vältalighet. — Inser ni inte, att ett ord af er kunnat afböja olyckan, och att hela ansvaret derför drabbar er? Fortfarande samma tystnad. Han var på väg att ställa ännu en fråga till mig, då plötsligt ett trestämmigt klingande skratt ljöd bakom mig, och då jag vände mig om, varseblef jag Kristian och Adele arm i arm samt Constance vid deras sida, alla strålande af lycka och glädje. Detta var som att falla från skyarne, men ännu mer förvånad blef jag, då den stränga minen i fadrens ansigte hastigt försvann och han vänligt räckte mig handen sägande: — Unge man, det är tvärtom vi, som få afbedja en förbrytelse. Vi påtrugade er våra förtroenden, plågade er på alla upptänkliga sätt under resan och skiljdes ifrån er med två bördor lastade på det ömtåliga samvetet: ovissheten af att hafva handlat rätt eller orätt, samt medvetandet af att tvedrägten inom en familj ökats i stället för minskats genom ert förvållande. Jag är er likväl mycken tack skyldig derför att ni, genom att hjelpa min son,