Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1869, sida 2

ne till grubbel. Men att klaga lönade ej mödan; jag måste handla. Denna min plan blef likväl genast öfverändakastad, då jag fick underrättelse om att det norra tåget skulle anlända före det södra, hvarför jag måste ytterligare anstränga min hjerna. Lik en soldat på en kinkig post gick gubben fram och tillbaka på perrongen, med rynkade ögonbryn, bister uppsyn och korslagda armar. I hela hans hållning röjde sig fast vilja, att ej vika från platsen förr än han återfunnit sin brorsdotter. Sonen trodde han sig fortfarande hafva sramför sig. Aldrig i mitt lif hade jag varit i en så svår belägenhet och aldrig hemsökt af en så pinsam obeslutsamhet. Masen kom mig likväl slutligen till hjelp. Medan vi så postade, afficierades våra luktorganer af de delikataste stekångor och detta rubbade den stoiske gubbens silososiska lugn. — Jag behöfver väl inte svälta heller derför att jag har en drumlig brorsdotter! utbrast han till svar på sina egna tankar och styrde kosan till restaurationen. — Om jag nu kunde få dig att sofva middag med, så vore spelet vunnet, tänkte jag och följde honom i hälarne. Han åt för två och drack för tre, samt blef verkligen sömnig sedan han slutat. Jag hoppade till på stolen af