I egen bewäpning. Detta är den bolitiska sidan af den i wåra dagar omtwistade militärfrågan, en sida, som icke bör fördöljas af den, som ej älskar förstucket spel. Det är wäl också i känslan häraf, fom man från det ena hållet omfattar foltbewäpningen med wärma och förhoppning under det man å den andra betraktar densamma med oblida ögon. Def förmenta otillräcklig het för landets sörswar intager i det fer nare betraltelsesättet helt wisst endast andra rummet, om icke sastmer slälet fan rentaf betraktas såsom en förewändning. Ru möter frågan: bör furstemakten idens tifiera fig med de stående armäerna? Har den skäl dertill och handlar den llolt deri? Wi wilja wara upprittiga. Der fur stematten ännu är suverän, der blir fwar ret ja; men der den icke är det, måste swaret blifwa nej, så wida den icke hyser förhoppning om att återtaga sin förlorade suveränetet. Alltså finna wi det helt naturligt, att t. ex. kejsaren af Ryssland och sultanen af Turkiet bibehålla fina stående härar, litasom och att drottning Jsabella af Spanien gjorde det, då ingen af dessa pos tentater wille ertänna någon inskränkning i sin malt från folkmaltens sida. De stående armeerna äro då deras enda wärn, få länge de ide, såsom i Spanien, wända jig emot fin egen herrskare. Den konstitutionelle furste åter, fom will ärligt uppriltigt iakttaga denna frällning, har dels ej behof, dels ide gagn af den stående armeen för fin maktställnings skull. Ty denna hwilar i sjeljwa werket i nationens hand och fon ide, äfven om det pålallades, längre fyddas af armen, De konstitutionalla furstarne skulle allt: få, enligt wårt förmenande, handla mwisligt, om de ju förr desto heldre lemnade hwarje tanke på bibchållandet af stående härar, ware sig för sitt wärn eller för sitt nöjes skull, för att odeladt ställa sig på nationens egen ståndpnnkt der frågan blir: huru kan folkets suvcränctet, inåt och uppåt, sraftigast skyddas och bewaras? Endast när furstemalten på detta wis helt oc hållet identifierar fig med natios nen, såsom representant af dess mwärdigs het och matt samt medel för def frihet och lycka, fan denna malt ega ett mwaraftigt bestånd. Ty det finnes ju andra former för representerandet af ftatsenheten och follsuveräneten, och en myndig: worden nation fon med lätthet wälja den form, fom är bäst passande, efter fan åt: minste befria sig från den fom är obe qwän eller icke uppfulter sitt ändamål. Det tillhör hwarje politisk man, och således i första rummet en regent, att sörstå den tid, hwari han leswer, Mil: len gäller för menskligheten lila så wisst fom årstiden för wärligheten. Likasom odlaren och skördemannen måste förstå den rätta tiden för hwarje moment i wiketwerldens utweckling, få målfte ftatsmannen studera och begripa momenterna i den menskliga utwecklingen. Så skall han, hwad wår närwarande tid angår, lätteligen finna, att den utgör en öfwergångoperiod, hwarunder furftes maltens sortfarande tillwaro är beroende af den uppriktighet, hwarmed den anfluter sig till foltwiljan, hwilken dock ide får förblandas med de tillsalliga opinion swallen. Men den starka, lugna ström, som går på djnpet af dessa swallwågor, det är den wertliga folkwiljan; att upp: fatta denna är statsmannawishet, och att förstå rätt följa och leda den, det är ftatsjonst. Enighet mellan furste och folk, på Ywil: fen man med släl ialla tider lagt största wigt, beror numera icke på, att follet blindt hörsommar furftemwiljan, utan att fursten beattar och behjertar folkwiljan. Jlla eller wäl — men det är få, och för werkligheten måste mi böja oss, iutilldass wi lunna skapa of nya förhållanden, en ny werklighet; men detta är ingen lätt sal, emedan utwecklingens lag är beroende af en otalig mängd utaf särskilta faktorer, öfwer hwilla den mest öfwerlägsne ande icke längre är herre. Det lider alls intet twifwel, att icke den tid, hwari wi nu lefwa, är den hi storiska perioden för foltmaktens uppkomst och dess utweckling till foltsuveränitet. Och i denna utweckling utgör, såsom ofwan är erinradt, follbewäpningen ett wigtigt, ja bufwudsakligt moment. Hetta hör statsmännen och framför