Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1869, sida 3

farande inkognito, kunde jag ej urskilja om de tre wore ense, eller om de difputerade; ännu mindre hwillen det warit af de tre, fom nyf talat. Men owissheten räckte ej länge: Det der låter hatfullt och fmåatktigt fade den ene, hwilfen jag mill anteckna med (0 Samwad jag sagt, fan bewisas — fade en annan, troligen den, fom förut yttrat sig om någon bonde och) fom må kallas H. I men — fortfor han — strunnt i det. Men apropå om småaktigheter, få är bonden ide ensam om dem. Sjelfwa ftåthållar Bildt (2) tycks ha mifderätnat fig, ganska småaktigt med den der Nilsonska läktan. — IJa — fade en tredje, J. således — oc) derföre att Ålitten samtyckt till lältans uppförande, ansågs tläftan twertpå skifwan, för en kung. G. Huru få? 3. Hur f-n kunde det eljest betraftas, som uppror? Dessutom knnna ju extra förplägningarna af bränwin, från högre ort wara prof på en allwarlig oms täntffombet för att funna utöfwa få mät: tigt skydd fom möjligt. 6, För läftan, menar du? J. IJa för hwem då? Bysten, den tålde nog att fe på mill jag tro, men nu skulle lätftan skydda bysten för foltögon (folfets ögon), och när desse förs fölte tränga igenom fältan, få fom det på frågan om uppror och om ögona blef qwar i folket. Och efterpjesen blir Ia några år för den ene oc) några trap: por för den andre, fom fått bränwin till på föpet. 6. Apropå om bränwin, få ha ni mäl läft bränwinswisan i Korrefpondenten? J. Nej! Brän winswisa? — det more då lustigt, den wille jag fe genast, men — G. Wänt lite, jag tror mig funna den utantill (och nu börjades) O, Mau vits! Du etc. H (mellan verserna). HOm, hm, — det war nåra swin te wara omwettigo — — fm, fm, — nå än fen då (mel: lan twå sista verjerna)? G. 7FJo, fen är det snart flut: 7Hwad den är snillrik etc. — — — — förmwal: tare för krogen. Amen (ett ftormans de gemensamt) ha, ha, ha! H. Ha, ha, ha, det war mej nåra kariblar te swånga ihop. Men fynd är det om Wätterberg för han har tänkt djupt i saken han. G. 7Du tyder således om förflaget? H. Förflaget är nog bra. Wätter berg har nog arbetat mycket dermed han och tänkt djupare ån mi, men jag twiflar att det går igenom. J. Oh om det går —, få få mi naturligtwis krogar lite hwar stans. Jag tan aldrig tro att du är med om det. 9. NRej, — det wore en olycka. Men detta är icke heller meningen, det är ju fråga om utskänkningsställen, och desse skulle bli nära intill stan. G. Då må fr och ingen bonde, fara hem i mörlret. Det blefwe natur: ligtwis nåra fatans tillhåll. Ide underligt att du slutade wisan med amen7. OM nog fan man få befara ett broligt och afskräckande tif på dergsa ställen, betänkligt för dem fom måfte wägen fram, sent på qwällarne. — Utminstone borde man förlägga dem ett dt ssiere från landsnäner. 3. VSåatt man finge sara en bra frof Former skulle hem från ftam der man siort andra npytöp. Man skulle då föra eller gå den der krolen, för att andå somma dit, göra ett uppehåll under bem: ovefan för att köpa bränwin, od ) fanffe icke genast få det, ntan twingas nrobollas och höra på stoj och skoj. Jag skulle just tro att en sådan ställning icke kunde bli omtyckt i längden. Dessutom skulle de nog de aflägsnare socknarne blifwa onöjd med att fsara intill tullportarna i Sunds: wall för att föra bränwin, och snart begära hwar sitt utstän tningeställe; och då tycker jag att man wore wackert hemma då. H. Det medger jag gerna. Men om frogarna for tjarande blefwo inwid stan, så skulle det ju bli föga skildrad mot förr, men prowinsen erhålla winstutdelningen er 2