Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1869, sida 3

slära te egoismens och egennyttans fråft: får fom fräta på statsträdets rot seende till, hwad ve inom och genom lommunnen funna werta till enskildt och als mänt gagn ? Uti kommunens sielfstyrelse, uti dess klara insigt om sitt förhållande till ftas ten, uti dess rätta uppfattning of fam hällslifwets willor, uti dess alstrande tillgängar, fe wi de gryende lifoströmmar, som skola återwerka på staten och ånyo tända den strålglans fom förr be lyst ett kraftfullt och sjelfständigt folk. En bland statens och kommunens swåraste men likwäl angelägnaste uppgifter är att beakta den allmänna wiälbergningen, ty den är måttstecken af def re surser — utsträck deesa utöfwer den, och J undertasten på samma gång ven obes metlate fom ide eger annat än fin omotorfa och friffa arbetelraft lapitalets reepetism oc på grarmätaren af eter intellettuella ftåntpuntt, antalet fattiga, lunnen 3 skåra erert misstag. Liksom staten är en assosiation af kommuner, har wi betrattat kommunen säsom en assosiation af indiviter, hwars rörelsekapital är arbetet, winsten ven allmänna wälbergningen och refervfonden den allmänna wälbergningens öfs werffott till förwaltning oc merel i nöd och ofred. Lantskommunernas sjelfstyrelse har börjat under ogynnsamma förhållanren: misswext och nöd i landet, och kapitalets af statsmagten underlättade sträfwan, att srigörande sia från jordinteckningars band, få swäfwa i widare rymder; statter res dan berörande möjlighetens aräns; jord: egaren utan tillgängar åsirosättande arbeten, fom kunde gifwa näring åt be ars betslöse, och dessa arbetelöse betraktade icke såsom landets tillgångar utan såsom dess onyttina påhåna; reservfonden beftåente of toma förrädshns. — Jngen må undra em under sädana förhällanden, kommunal institutionens ivd för mången, till och med ganska framftåenre fommu:nalman, är en påta, hwars upplögning man dele trott fia finna uti fördelen att slippa fom sjelfskrifwen ordförande ten någon gåna befmärliga presten, dels uti ett statsmagtens förmerade försök, att under nya former lättare utpressa nya skatter, hwartill de bemedlades litgkiltighet för de obemedlades klämsko ofta blifwit ett omedwetet medel; ingen må undra om wår kommunalman, finnande all ytterligare pressning till skatter omöjlia, rigtar andaktofulla blickar till ftatehöjten — lycklig om han, genomträngd af fina dyra pligter fan uppsnappa nåara förflugna smulor till fin kommuns gagn — obekymrad om den bäska fom kan komma efter. Men det år tid, att fommunal-inftitutionens ird ide längre är en gåta och att ven utan tryckande skatter måtte funna sättas i werket. — Medvelft pan målsförråd till säkerhet för utsäre och brödföda; merelst tillgångar för bere vande af arbctsförtjenst, af smärre ove lingslån, af uppmuntran till husflö af skatteersättningar för te oförmögne funna kommunerna hwar inom fia till, försälra skydd mot nöd, sifma arbetare ett hem wärdigt hans lärlet och tad samhet, arundtägga förkofran lerande till allmän wälbergning, till ett eckonomisst oberoende, som ytterliaare skall befästa en alltmer wexande Allmän anda för in: tresse af kommunens bebhof och beforI drante af finne för serlighet och upps ) lysning. Staten söker i werkan af tommunernas sjelfständinhet och oberoende fitt eget: fe ter ett uttryck af fommunalt-inftitutionens ird — ten nimbns fom i tolfte lynnet åtföljt orret staten, uti egoistiskt och egennyttigt slitante om anspråk på dess pligter — måste salla och orden: hjelp dig sjelf! i stället inristas — se ter äfwen ett uttryck af jamma ite. — Hafwa wi nu klart för oss orden: hjely dig fjelj! — ide från egoismens och egennyttans fYnpunkt d w. s. ide från de skiljda intressenas hos statens exempelwis anförde sex arbetsklasser — utan från synpunkten kommnnalinstitutionens ide d. w. s. från synpunkten fosterländsk sjelfbewarelse; känna wi wåra behof; weta mi hwad wi mill — då funna wi orda om medlen. (Jnsändt.)