Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 3

wårt slägtes medlemmar för att dela wåra m dor, trösta oss i wåra bekymmer och tända or wåra själar hoppets ljus midt i dödens nati? — Om ockå icke alla, fom på Juldagens mor: gon samlos i Helgedomorna för att feftligt emo:z taga Barnet i Betlehemskrubban, klart infe ala dessa glädjeämnen, få hafwa de likwät alla en mer eller mindre ustig aning om något stort oan dyrbart god!, fom dem här bjudes; och redan denna aning fyller Hieriat med glädie. Odiå finner man aldrig, ej ens Långjredagen eler Påsldagen, få lifligt deltagande i tempeltjensten, fom nun. — Ordet fom wardt fött och bodde ibland ofs, talar mälkligt och hier: gripande till alla. Man känner att Herrans härlighet, iåsom enjödde Sonens härlighet ar Fadrn, full med nåd och janning, är när, och Hans närwarelse är få förmilidrad af den slöja Han kastat öfwer fig, genon: fit N bliswande, att äfwen den firöpliga mennistan fon uthärda glansen deraf. Att Jnlen firas med ofjen lig Gndstjenss, och denna Eudsijenst så glädiefull och bögtidlig fom möjligt, är föliakeligen helt naturligt. Och ni funna ide begripa huru en mennista fån utan innerligaste deltagande wara titlstädes dermid. Skulle väja ide de offentuga tal, fom då hållas, wara af få särdeles ulmärke besleffenhet, få talar sielfwa högiden för fig jjelj och det tadsamma hiertat bör wara den bäste predikan en. Mången gang gör man församlingsiäraren orält, då man strängt bedömer hans predikan på en sådan dag som Jul. Erfarenheten lärer, att det på stora högtidsdagar är alldrasmarast predika så, ala b.iswa belatna. Osta äro förwänmingarna alt för högt spända; oc sjel ma ämnets storhet öjwerwäldigar ej sällan talaren få, att han ide finner ord för att unryda hwad han önskade meddela. — Ckall mid något tillsälle Cudetjensten wara mera en sörsamlings sal, än Pre find, få är det wid Jul. Det är inför det undranswärda Barnet i krubban menigheten får, och der är lika wigtigt att bedja som att höra. 2. Men Julen är om högtid ide blott i temps fen, utan lika mydet i hemmen; och deita är det andra wi hafwa art befima. Wi kunna i detta hänjcende stanna med wåra blidar wid nära nog hwillen boning som helst. J de rilaste såwäl som i de sattigaste boningar, och wisjerligen ide minst i de sisnämnda, mötas mi af ett festlighetens doft, fom syller wåra hjers tan med de angenämasle minnen. Wi hawa alla kring den husliga härden mid Jul tillbrinz gat mår barndoms lyaligasie smnder. HDwem minnes ide den otålighet, hwarmed man afbidade denna dag, och den hänjörelse, hwaruti redan tillredelserna dertill förjatte of? Julen är icgentligaste mening en hemmets fest, och derföre oc en barnens fest. J en familjcekrets, om och fattig, försätter oss berättelsen, om dess första upphol; till ett Barn, om oc ett förbifedt oh föraktadt, wända fig wåra blickar redan ifrån början. Den fromma Zraelitista qwinnan Maria, uiskorad bland tusende, — hennes trolofwade man Joseph, timmermannen från Nazareth, det underfulla Barn, fom upyssog fit öga i Vetlehemsstallet mot jordens dag, — och de kring detta Barn, sig församlade herdarne, som efter englaskarornas hänwisning hade kommit att tillbedja den nys födda Fräljaren, Herren i Davids stad; — Ir der en krets fom fan sägas mara förebilden för alla familjefretjar, ingalunda till dess yttre glans, ty den war ringa eller ingen, men få mydet mer till dess inre wärde. Medelpunkten i denna krets war det nyrödda Barnet. Hwarhelst Jul rätteligen firas, der är samma Barn dess medelpunkt. Swarje samiljeglädje, der detta Barn ide är det förnämsta föremålet för allas kärlek, allas hyllning, allas tadsamma minne, är ide