Norrländska Korrespondenten – 22 december 1868, sida 3

handlat lättsinnigt emot henne, men förebråädde mig att jag uppförde mig mindre hederligt emot Oda, och uppmanade mig att bättra mig eller också icke längre bedraga Oda med hycklad tillgifvenhet. Stukad som en skolpojke, aflägsnade jag mig från denna qvinna, för hvilken jag dagligen känner ökad aktning — och som, tyvärr, med hvarje dag blir mig kärare... Ja, så står det till med mitt hjerta, denna brännpunkt för så många af Amors fyrverkeripjeser. Nu äro dock alla, med hvilkas hjertan jag lekt, hämnade; ty na är jag straffad. Jag gör mig ofta samvetsskrupler öfver att jag icke handlat uppriktigt emot Oda; ty hon ären god och snäll flicka, som förtjenar ett bättre öde än blifva min hustru; men jag har icke mod att öppna hennes ögon; ty hon älskar mig så högt, att jag fruktar hon skulle duka under om hon trodde sig hafva förlorat den. Sannerligen min bror, vore jag inte löjtnant, så klädde jag mig i säck och asko och blefve botpredikant ... I går var här en lysande tillställning. Det var Odas sjuttonde födelsedag. Jag vill i korthet redogöra — — Ah, nu ringer det till frukost. Alltså måste jag afbryta för denna gången. — Oda hade med sans och eftertanka läst igenom detta bref tvänne gånger. Hon kände hjertat liksom färdigt att brista; men hon tryckte handen hårdt