Norrländska Korrespondenten – 22 december 1868, sida 3

emot detsamma, drog ett djupt andetag, fattade en penna och skret på samma bref, der Axel blifvit afbruten: Axel, du skall icke afsända detta bref. Det skulle vara en skymf emot mig och sänka dig lågt i din väns aktning. Jag kom in i ditt rum med friska blommor, sköna och doftande, som hoppets och kärlekens rosor i mitt eget hjerta; jag blef varse detta bref, och du måste ursäkta mig min bristande grannlagenhet, men jag läste det. Jag vet nu allt. Någon vidare förklaring behöfves ej. Du är fri, Axel. Förlåt att jag plågat dig med min kärlek; men i min blindhet trodde jag att du älskade lika högt som jag sjelf. Utan ovilja eller förebråelser emot dig återlemnar jag din ring... Inte kan du rå för att du älskar en annan högre än mig. Ett vill jag be mig, Axel; innan du nästa gång bortgifver din ring, så pröfva noga om du låter den åtföljas af din kärlek. Farväl! Måtte vi alltid mötas som vänner! Att du rätt snart lemnar — hamra, gissar jag; ty vår förbindelse kan ju brytas utan något uppseende. Farväl lo(Forts.)