Norrländska Korrespondenten – 22 december 1868, sida 2

Axel skyndade att uppsöka Elin. Hon hade lofvat honom denna vals, den första på aftonen. Då Axel lade sin arm om Elins smärta lif och förde henne in i valsens hvirfvel glömde han allt, hela verlden, för ögonblickets sällhet att få sluta denna qvinna, som han nu tillbad, i sina armar. Oda hade qvarstannat på balkongen. Genom de stora glasdörrarne såg hon par efter par af de dansande skymta förbi, men hon gaf icke akt på några mer än Axel och Elin. Axel såg nu så lycklig ut, tyckte Oda; men huru ömt betraktade han icke Elia! En obehaglig känsla, för hvilken Oda ej kunde finna namn, grep henne. Det var som en kall hand lagt sig på hennes hjerta. Var det kanske någon af svartsjukans demoner, som besökte hennes bröst? Blodet sjöd varmare i hennes ådror, och ändå kände hon en iskyla genombäfva sitt inre. Hon var så underlig till mods. Då kom herr Hjelm, som förgäfves sökt Oda öfverallt, ty hon hade lofvat att dansa med honom just denna dansen, den enda hon hade öfrig för aftonen, och bönföll att hon måtte hålla sitt löfte. — Dessutom går det ej an att stanna längre härute i aftonkylan, då ni är så tuonklädd, sade han och bjöd henne artigt armen. Oda följde mekaniskt. Hon var döds