Norrländska Korrespondenten – 18 december 1868, sida 3

din aktning, din vänskap! då skulle oket af en förbindelse utan kärlek kännas mindre tungt för mig. — Har ni slutat? frågade Elin. — O., jag hade så mycket att tillägga, men jag vågar icke... O, Elin, tala! tala några uppmuntrande ord till ... Axel! — Ja, jag skall tala; men jag vill vara kort. Ni vet, Axel, att jag en gång skänkte er mitt unga hjertas första, rena kärlek. Barnsligt och oerfaren, tänkte jag icke då på någon ståndsskillnad — och Gud vet om den verkliga kärleken tänker derpå; — ni deremot, Axel, borde tänkt på framtiden, och att ni icke kunde gifta er med en fattig, ofrälse flicka, derpå borde ni tänkt innan ni rubbade lugnet i hennes hjerta, — talade med henne kärlekens förföriska språk. Ni var många år äldre än jag och egde mera verldskännedom. Men jag vill ej förebrå er. Jag vill endast säga att jag förlåtit er ert oädla och lättsinniga handlingssätt. Och var förvissad, att jag icke i mitt hjerta hyser någon skymt af agg till er. Hvad ni beskyller mig för köld och förakt, är orätt. Mitt uppförande emot en annans fästman kan och bör ej vara annorlunda ... Dock får jag uppriktigt tillstå, att jag icke väntat en sådan bekännelse, som den ni nyss uttalat. Allt tal om kärlek, den som varit, och den som ni inbillar er vara oss emellan,