och bortfjäsade barn, att hon blindt trodde och tålde, allt hvad han sade. bå Axel återsag Elin, mot hvilken han handlat så trolöst, uppflammade äter det gamla tycket för henne; ty Elin var den enda qvinna Axel verkligen älskat, oaktadt han varit kär i många, men med denna flyktiga kärlek, som ofta synes som den åtföljde officersuniformen, och hvaraf man troligen fått anledningen att fiona mycken likhet mellan dessa herrar och — fjärilslägtet. Nog af, kärleken har sin Nemesis, det fick Axel erfara då hans gamla kärlek till Elin, som han ansett blott som en obarnsligheti ett stidsfördrif-si ensamheten, åter flammade upp och dagligen tilltog i styrka. Just hos sådane lynnen som Åxel är köld och tillbakadragenhet säkraste sättet att till det yttersta stegra kärleken. Elin bemötte Axel höfligt, men kallt, och undvek honom så mycket hon kunde. En dag sade Oda helt öppet, så att både Axel och flera hörde det: — Jag begriper sannerligen inte huru det kommer sig, att Axel och Elin, som ju äro barndoms-lekkamrater, iakttaga en så afmätt och högtidlig stelhet i sitt sätt mot hvarandra. Rent ut sagdt, finner jag detta löjligt. Mellan min fästman och min barndomsvän borde ingen etikett råda. — Bästa Oda, svarade Elin, och såg upp med sin vackra blick på vännen,