ten färde, uttrycker fina tankar efter Yspräkete lagar, i riktig såwål ortfäls ning, som satsbilrning, måste ten andre, den elärde, triswen — äfwen ban; eller bur? — af sin sjelfständiga (bär, tyder wäl recens. att ett skulle passa?) öfwertygelse; för såwirt han icke förmår eller eljest är skyltig att nertysta tån slor, fom ofta mitga äswen den olärdes bröst, uttrycka fin mening fårvant (på det sätt) han lan och ofta på ett sätt och i en ferm, som förargar den förre, hwars örhinnor blifwit mer och mindre wanligt ktänsliaa — allt i mån of den lärdes egen ställning till de intressen, fom ren olärde haft eller har oförffämrdbeten att angripa. (Förstå mig, berr recensent! — Jag försöter skrifwa få god swenska och så tytligt som jag lan.) För ojörskämdhet (ordet är wisferlis pen ide något citat; men är lika wert ligt, fom om det faltiskt kunde inneflutas inom citaticnetacken) borte, å ena sitan, ide en persons, ehwad tet nu är en cbiltats eller bildars — från torpa ren till ceneralen —, uttalare mening få anses; lika litet som att bildningen wore menniskan, eller den ebilrare, arbetaren, eller bonden och torparen wore ett djur. andra sitan borde de flesta och lanske äfwen recens sjelf, som haft förmånen få — jag förmerar, i fin barndom — arammatikalisko, logiska och bwilka andra kunskaper ban för öfrigt besitter, befin: na, att sårana owärderliaa rikedomar wanligen erhålles såsom skänk af föräl: trar eller målsmän ech i allmänhet på s:atens och den olärtes bekostnad. Re tan detta är, — borde åtminstone wara — en anledning till annan bållnina och litet mera humanitet, än den, som man ofta finner, få pass lärte att te Vis) beröfmwer, wilja iakttaga gent emot den elärde. Jag fate: på statens och ten olärres bekostnad. Är tetta eckså fläranre, aranuw—LTåter? Hwad staten angår — för att wara så tyrlig som till ett barn —, få afses dermed ide att denne (ftas ten) skulle befrias från eller ens för: minska sina utgifter för underwisningens befrämjande; twertom, utan endast att ven lärde fom ide begriper, när han ide will beg ripa, ten olärdes uttalade mening, för några — låt wara oanska wäsenttliga — språffel; och lika litet de swåriaheter, som möta når han will i ort eller skrift uttala sin menina, står för fin lärrom på wisst sätt i en före et mjnfande skuld — åtminstone tadfame hetens — till staten. Oh bwat är fras ten utom folket; utom ten olärde, arbe taren: bandtuwerfaren, dagswerkskarlen, bonden, torparen och backstugusittaren? Hwat? — Men resse hafwa kanskt intet fått af recens:s kunskaper, såwica förfatz taren är ten ende, fom hämtat lärdom af — fmäreljen. Hwar ret fernore, eller ven olärtes bekostnar angår, få borde retta ord wara nog tyrligt för att tarfma något förtydligante. Allt salänae kontrasten, jmalget mellan olärd och lärr, framstår få ffäörande? — (äfwen bär gör detta ord sin tjenst), med ress för nationaltänslan, fårante egenskap, fom kommit få mycket mera i dagen genom eter recensien, allt få länge söljer:ten clärdes befoftnat, ten lärte tätt i bälarne. Euer säa mig, om re summor fom ftas ten — slulle man icke funna säga: mi? — netlagtt på en ynglina när den uppe nått stutenten, äro, med all respect för lärremen, på bästa sätt, anwänta? Om få är, vå fine intet bättre sätt och vå borde staten, äfwen med proportionswis samma uppoffringar, fe till, att lärdo. men blitmer mera gemensamt ech allmänt bibringad Sweriges undersater. Aj sårana släl tager undertecknad fig friheten erinra recens. att ren olärde eger ailtiga ursäkter om han råkar, att af bristande språttunskap, misshanrla sitt mederemål, när han skrift will uttrycka sin mening; samt att den, som gifwer fia sken af att ega eller werkeligen eger språltunskap och bildning, har föga Nr: säkter för fina fel; utan vrabbag oupps börligen af stigande pretentioner, fom en serts bilrade lilwäl eger en utbiltad för: