att hon mar död, men fingo med öfirer raskning je att hon började simma af un frafter, dock olyckligtwis ratt emot ftröme men, hwilket naturligtwis ej gick långt, utan blef hon snart förd neråt, tock altjemt, fom tet syntes, ihärdigt stridande emot bet ountwilkliga öre, som hotatre henne. Meed strömmens trott bar ret skyncsamt utjöre, uacer ret ot fon osta ej als Jyntes, ty wagen bÖywersköljte benne. Genom en särstild tydlig tU lällighet tom fon att förae få nära lant, att hon blef liggande emellan ett Har stenar. Mennistohjelp fom snart, och man uppdrog det stackars offret, fom ej gjorde motstäånr, men också ej bet ringar He tunde bielpa till. Till allas obe: skrifuga förw ning befanns ton ostadd, ech förwåningen nåtre fin höje, dä hon, efter en fort hwila, uppreste fig och börs jade äta. Med stäl må, tå vet pasjer rade stället betrattas, tenna färd anses wårlig och fond rnättning — unterbar. — Huru man betalar gammal stuld. En bente insann fig hos eu ung dattor i Hanncder och jortrare honem på det strängaste sor fem thataer, jom cenne för twä är setran lånte af bonten. Min bästa wän, fare cettorn, 7ivag har jag ej nånra penniugar, men jag skall skicka er beloppet om nagra tagar. — Åe j, fade bonden, Åmorgon är bet twå år sedan, ut länte peuningarna, och tå blir min soraran för gammal, autså måste cen uppgöras ivay Adua tottorns ins wandutagar uträttote ingentina, men tå bonte slutligen injag utt tottorn weris ligen ide harr några prianingar, fare han: 73, få årertåt mig på ven högra armen, — Med största nöje, fade rottorn, och setan han årerlåtit ven bör gra armen, ajorre han samma operation på bondens wenstra arm. Dercfter satte boftorn tjuaufyra teppor på nyggen och sluttigen tolf blerigtar i bonreng ansiate. Nu menade tenne fetare, att re kunde wura qwitt, men dottern förtlarade, att bouten ännu bare någet att forrra, Hwarför han äfwen wille traga ut ett par tänder på honem. Bonten betäntte fig litet, men fom han perna wille hafwa sull valuta för fin fortran och ret ges nast, få lät ban tottorn rraga ut twå frifta framtänrer — och seran war ffuls ren betald. — Egendomlig enwig. Neapolitanssa tidningen Patria berättar om följande ducll mellan ett par sjömän, i bwilten den ene kom döden nära och troligen cj fan räddas. Wapnen woro hwarten wärja, fabel eller pistol — dylitt anwända icke sjömän. Den walplats de utrett war hajwet. Sedan de aftagit sina llåder, sprungo båda genaft i sjön och det gällde — simma så länge, till dess den ena dukade under af mattighet. Så stedde oc Den ena före ! lorade krafterna och medwetandet. Han sörswann. Fyra andra jjömän, hwilla rodt ut i en båt för att äse striden, lyckades wisserligen att draga upp honom, men lätarne förtwifla om hans hållande wid lif. I I I