mig. Man bör ej fästa sig för mycket dervid. — bet är sorgligt att höra en sä ung flicka tala så. Men låtom oss lemna det sorgliga! Nu, kära Elin, då ni gifvit mig en korg, rätt tung att bära, men ändå gifvit mig en rätt vacker ersättning i försäkringen att ni vill skänka mig er vänskap, tillåter ni väl, att vi, som bror och syster egnar och anstår, säga helt förtroligt du till hvarandra? — Rätf gerna, blott man ej tar sig anledniog att prata en hop nonsens häröfver. — Ah, nej, lilla Elin, det gör man ej — och dessutom låt dem prata! Det kan man aldrig hindra folk att göra. Du tillåter ju? — Som du vill, svarade Elin med ett vackert leende. — Ah, hå! har det då ändtligen kommit så langt? tänkte gumman Blomqvist, då hon fick höra att Elin och Hjelm sade du till hvarandra; då skall man få se att han snart drar fram med frieriet, för att han är kär i Elin, det kan nu hvem som helst se. — Men dagar och veckor, till un I med månader förgingo och något frieri kom ej i fråga. — Besynnerligt, tänkte gumman, men der är god tid, Elin är så ung ännu... Så blef det vår och sommar och med dem återkom rosor på Elins bleka kin