Norrländska Korrespondenten – 11 december 1868, sida 3

sås att hennes enda älskade barn var nära att bortryckas af döden? Det kunde kosta på hvar och en som sett er, mamsell Elin. Under julhelgen blefvo både Elin och herr Hjelm bjudna på flere s. k. julkalas, der ungdomen dansade och roade sig af hjertans grund. Elin, som nu icke var road att deltaga i några nöjen, ar glad att hafva en giltig förevändving att få stanna hemma: den, att hon icke vågade sig ut så strax efter det hon legat sjuk, och det var endast genom hennes öfvertalving, som Hjelm De unga fickorna i socknen skulle hafva blifvit särdeles förstämda om ej den ovackrev, shygglige förvaltaren kommit med på svängarne. Visserligen voro de manga, som saknade HÄlin, ty hon var afballen af alla; men nu gällde det att hälla sig rak för ortens nya lejon och då var det, på det hela taget, rätt bra att icke ha den vackra Elin att täfla med. Hjelm blef dock likgiltig för alla de landtliga skönheternas koketteri oth deras mammors listigt utlagda krokar. Han lät icke fånga sig af någon, men var artig och uppmärksam mot dem alla. (Forts)