Norrländska Korrespondenten – 8 december 1868, sida 3

— — då o. s. Mm Tror fört. att mon ej fan föga detsamma om wåra fir staler och handlande i städerna? Jo, Guds bewars! Men, hwillet fall som helst, (antingen det är sannt, att befallningsmännen se genom singrarne eller ej (2) är litwål den of förre inf. gjorda berät ningen, att det förre och nyltrare antalet sinlle, wid tillfälle af öppna ntftäntningssihlten, fomma att supa mera, att ide nämna derje, fom mäste (2) supa med efter ntan (2) tillfälle o. s. 1. Är den af förre inf. gjorda beräfningen fisk eller sogel? Förf. menar wäl ofann? Me nar förf, att insändarens beräkning är sann, då har förf. ej mindre än inf, mots sagt fig. Våt oss fe, om tec. fon bewisa, hwad ban sagt! Det nyktrare antalet slulle tomma att supa mera (fe. än förut), säga begge herrarne. Häraf följer, att åfwen de nyltre supa. Detta är annars en motsägelse, fom på latin heter contradictio in adjecto. En dytit motsägelse begar förf. i nästa mening, då han säger: Och sätert skulle derigenom en stor mängd, fom aldrig saknar, aldrig eg(o)? sällstaper å lönnlrog finna desse på de öppna fos garne och sålunda äfwen desse nyltre (1) o. s. ww Emedan förf. påstår, att den, fom aldrig satnar ( alltid eger), aldrig eger ( alltid är utan), få bliv uttrycket: alltid ega alltid wara ntan. Det är ett ledsamt ord det ordet: carere (salna) fade redan Cicero; och få föga alla i wåra dagar. Förs. har likwäl ett annat begrepp om ordet: salna. Förf. borde weta, att wägen till fpivituofa är, fåfom hinder betraktad, en småsak i jemförelfe med ans dra hinder, såsom brist på pengar m. m. Dessutom — wöägen är kort, fom drager till ställen, der tillfälle gifwes till luftarnes tillfredsställande Betänken detta, är rade socknemän! Dum uppmaning. Slutz ligen fan ej recenf. undgå att ännu en gång anmärkta förf:s frossande på ord. Så t. ox. säger förf. på ett ställe: ifamma stund få snart som, utan att tänka på, hurn orimligt detta är. Förf. wet trol. lita wäl fom recens., att i samma stund som — så snart som. Det år blott twenne olila uttryck för samma fat. Den uppsats, recens. nu fört granska (till läfarens belåtenhet ellor ej, lemnar han derhän), andas från början till slut idel motsägelser och tankefet. Det är ide utan, att den är skrifwen i en ton, fom är kälkborgaren egen. Förklädd föfer def förf. genom några osammanhängande, ej till ämnet hörande, swaswelluktande ord om brämmineta ruinerande följder, om SHin Ondes contract med bolagsmännen m. m. strämma kommunerne från att lem na bifall till öppnante af brämminsförsaljningsställen inom provinsen. Han fpes tar öfmerhufwnd fin roll bra illa, t. ex. då han påftår, att bränwinsförsäljning och de medel, den inbringar, äro owärdigare på landet, än i staden m. m. Man fer honom wid detta och dylifa Yttranden lif fom öppna en flik af den täckmantel, i I hwilfen han insweper fia. Han har då förrådt fig sjelf under förfölet att förråda andra. Homo rusticus. . (Insändt.) DA.AOAUAlAAAQG tiga