Norrländska Korrespondenten – 4 december 1868, sida 3

Hvad kan vara mera rörande att se, än den unga skara, som vid altarrunden aflägger sina trohetslöften! Huru varmt klappar ej det unga hjertat för allt heligt, godt och skönt! Under beredelsetiden hafva de blifvit fästade vid hvarandra som en stor syskonring. Ändtligen kommer den vigtiga dagen då de inför den allvetande skola knäböja för att anamma det heliga sakramentet. Han, som har deras öde i sin hand och utstakat de olika vägar de skola vandra... Men de sjelfva tänka nu icke på någon olikhet; deu varma känslan vet ej af någon skillnad till person och ändå är det sista gången de äro församlade för att aldrig mera mötas på samma gång såsom en oskyldig och ännu oförderfvad barnskara. De lemna uu den fridfulla barndomen bakom sig och de flesta måste på egen hand beträda ungdomens, i deras egen inbillning så leende och blomsterströdda fält. De ana icke huru många faror och frestelser som här, stundom fördolda under en förförisk yta, komma dem till mötes... Djupt rörda, slötos de båda unga flicbröst, till den älskade lärarinnans, som nu skulle lemna dem; ty det var afgjordt, att det friherrliga paret skulle tillbringa hösten, vintern och följande våren i södra Europa, emedan friherrinnans helsa på senare åren blifvit ganska klen. (Forts.)