drog sin vackra mun till ett föraktligt leende. Tacka vill jag Jenny P.; hon förstår sig på hvem som är vacker eller ful, hon; du skulle blott hört henne på sista barnbalen, der vi voro tillsammans. Man kunde kikna af skratt åt hennes anmärkningar öfver kavaljererna. — Hon är också en liten fröken, som har guvernant och får bildning, sade Elin naivt; hon skall nog ha urskiljning hon. Följande dagen den 20 Maj, Carolina-dagen, öfverraskades friherrinnan C på det angenämaste att finna kaffebordet på det smakfullaste sätt ordnadt med blomstergirlanger — och buketter. Och då hon fick veta att hennes Oda, hennes älskling och afgud, ombestyrt allt detta, blef hon alldeles förtjust. Oda var enda barnet och, vi måste tillstå det, något förmycket bortklemmad af båda sina föräldrar, synnerligast af modren. Friherrinnaus uppfostringssystem var just icke det förståndigaste; atminstone passade det ej bra för Odas sjelfständiga och häftiga lynne. Oda hade från spädaste åren varit van att få alla sina önskningar upptyllda. Nu händer stundom, att barn kunna uttala de mest orimliga önskningar. ÄÅtven Oda var icke sällan