Norrländska Korrespondenten – 4 december 1868, sida 2

så illa, som det ibland kan låta. Nu skola vi tala om något annat! Skulle du till exempel vilja lära dig lika mycket, som jag får lära mig? — Ack, ja! hvad det skulle vara roligt! ropade Elin, och nu voro de blå åter lika klara och strålande; men — fortfor hon efter ett litet betänkande, — hvad skulle det vältjena till, att jag fick lära mig så mycket grannt? Jag är fattig jag, Oda deremot blir en rik och förnäm fröken. — Visserligen, men om jag vill, så får du läsa, spela, rita och sy för mamsell Scheffer. Jag hörde för några dagar sedan pappa, mamma och ma Bonne tala om att det skulle vara nyttigt för mig att ha någon att täfla med, och då kunde det så väl blifva du, som någon annan, sade Oda med en sorts beskyddaremine, som alls icke missklädde hennes fina, nobla lilla ansigte. Elins ögon lyste af fröjd och hon klappade sina små knubbiga men solbrända händer af förtjusning. — Finge jag lära mig att spela piano också? frågade hon, darrande af glädje. — Ja visst. Jag skall i morgon tala med mamma om saken, men i morgon eftermiddag, då jag har iof, måste du hjelpa mig att sy en ny klädning åt min stora docka.