För Lördagsqwällen. Bönens hem. Böljor, bittra fom lidandets tårar, slogo med tunga, entonigt dånande slag mot en klippa, på hwars mörkgräåa Yta ingen ren minfta lilla mosswäxt grönskode, ingen liten fågel under himlen någonsin qvittrande, sänkte fia, för att söka ett frö eller ett korn, ditfördt af aynnande windar. Förbannelsens tordön tycktes hafwa gått deröfwer. Dunkla, wåtkalla moln krönte dess hjessa. Der på den hemska, rysliga höjden satt en warelse — en qwinna —, känd är hon af mån: get dödlighetens barn. Hon war dödsblek och hennes blekhet war sorgens; men stilla war hon och lugn som en hopplös. Ewiga tårar tillrade, droppe efter droppe, utför hennes finter; långe samt förswunno för henne tidens oändliga minuter. Slutna woro hennes bleka läppar, men från munnens tysta tempel irrade, lika mörka genier, i tydliga drag te orden: jag lidver! J hennes sjunkna men lågande ögon, på hennes panna, der länkar af gråa hår spriddes af ful: