drogo med höstwinrar öfwer dess ffönasie nejder, Här lät of rröja; låt of hwila här, bwiffade berjande dottern tib fadern. De sänlte flygten och stannade jwäfwande på en höjd, öfwer hwilken lummiga ce drar spridte serafen omkrina fia, få upp till bimlen, rer ljusa skyar jagares af ljumma wintar, få till fin farer, med de orten: här är mig gott att wara; bär är jog hemma; o, låt mig blifwa här! Dotter af min tärlet, swarare far rren; ja, här skall tu dröja; här är vitt hem, Så will tet Jehedah. Här är otödliga wäsendens wagga, menniskans fosterbyad. Här skall under lidanden uppgå bennes odödliga alädje. Men på ret hon ej må förfela sitt mål, skall du blifwa när henne, blifwa ett samband med mig och mitt ewiga bem, som en gång skall blifwa hennes. Du skallh lära henne att bedja — det är förtrösta och hoppas Du skall waka wid hennes mag: aa, såsom edt mid hennes graf. Du skall lära henne utt i alla Gren vikta blicken Hppåt, på det att en stråle uf ren ewiges klarhet må sprita ljus i hennes själ. Tröstarinna skall blifwa ditt namn; ditt fall — en qwinnas — att trösta och störja. Hav talade och höjde de bländante wingarne, swäfwante satta upp, med blicken, full af eutsäglig lärlek, fästad på tottern, som knäböjande, med bop lnäppta händer och tårfullt leende, bad: Ware tet få, o, min fader! Min fållbet är att vöra tin wilja. Morgonstund och aftontimma, alla dagens ljusa fruns rer, alla nartens tysta timmar, skall jag föra menniskoblickar och menniskobjertan till dia. Men på ret att jag alltid må blifwa heppfull, blifwa sull of tröst och alädje på det att mitt leende alltid må sträla öfwer mina tårar — derföre: blif alltid när mig, öfwergif mia aldrig, min fader. Förswunnen ofwan skymmande moln war ten himmelska kärlekens genius för den bedjandes blickar; men en fläkt, full af himmelsk ljufhet, smög sig smekande bland hennes ljusa lockar och rörde med sakta kyssar hennes panna, kinder och ögonlock. Och hon känte fläkten ljuf, som wälsianelsen af en faders hand. En rarrning susade genom cedrarnes um miga grenar, od) ett aldrig, sakta ut taladt, men med en ton fom utur emigs heten, mötte bennes öra. Och hon kände att ban aldrig war fjerran Jrån henne. Jorden blef Bönens hem. Bönen blef menniskans gora engel. Hon watade wid bennes wagga, bewarare hennes ungdom, tröstade henne i alla åltrar, glarte hens nes åltertom, och i trädens löf, fom skugaare stoftbarnets araf, hördes hon ännu hwiska ord af fred och glärje, hwi ffa att hon fört det hem och att ret vu ej beböfte henne mera. Tröftarinnan kallas hon. Hon lärde menniskan att le under tårar — att hoppas! Stockholms börspriser d. 20 Nov. 1868.