hållet bortsopa alla de ädla känslor, som måste finnas derinne. Hon tystnade ett ögonblick och grefve G. satt som förstenad, utan att kunna säga ett ord. Hvar fann han nu den barnsliga, af allehanda tokiga upptåg så intagna Henriette, som han var van att kalla sin fästmö, sin lilla rodocka, hvilken i en framtid akulle förhjelpa honom till rikedom och lyx, som var det bestämda medlet i hans hand, villigt att förskaffa honom alla de njutningar, hvarvid han blifvit så van? Hvarest finna henne? Hvar söka henne i denna höga och allvarliga domarinna, som, lik en vild fogel, brutit sitt fängsel och sväfvat ut i det fria, under flygten förvärfvande sig den erfarenhet, som med ens mognar barnet till qvinna. Den unga flickan hade rest sig upp, en sällsynt värdighet låg utbredd öfver hela hennes person, då hon med samma allvar, som förut, fortsatte: — Att ni var här i Stockholm, herr grefve, kunde jag dock icke ana; men äfven i detta fall tyckes ödet hafva gynnat mig. Att jag aldrig älskat, utan blott af lydnad för min fars vilja varit fästad vid er, vet ni. Jag har så många gånger sagt det, att jag återigen icke behöfver upprepa detsamma; jag vill blott säga, att ingenting i verlden nu mera, skall förmå mig att åter