. —E———— — — — — — från nog. Pappa ville på inga vilkor släppa mig ut i verldshvimlet, och jag beslöt således att på egen hand och på närmare håll betrakta denna verld, som föreföll mig så underbar. I flera månader funderade jag på, huru detta skulle kunna låta sig göra. Då erbjöd sig hastigt ett tillfälle. Pappa måste för någon orsaks skull resa utrikes, och jag föll då på den måhända något bizarra ideen att såsom en ung baron se och beundra Stockholm. Det föreföll mig som skulle jag såsom karl resa säkrare än som ett ungt ensamt fruntimmer. Det fordrades icke så stor öfvertalningskraft för att förmå Didrik, vår gamle tjenare, att åtfölja mig, och så utan vidare betänkande beslöt jag mig för detta i mångens ögon väl djerfva steg. En vacker morgon i slutet af April reste vi, Didrik och jag, visserligen litet oroliga, men till utseendet ganska lugna, med bantåget från Malmö, och ju närmare vi kommo Stockholm, ju mera belåten kände jag mig öfver denna resa, som icke allenast var beräknad på att skaffa mig nöjen, utan äfven att förvissa mig om alla de män, med hvilka jag skulle komma i beröring, voro lika egennyttiga, lika falska och beräknande, som ni, grefve Bernhard. Jag vann också mitt syftemål. I hvarje mans bröst bor ett visst lättsinne, men hos många icke stort nog, för att öfverskyla, eller ock helt och