na windar, i hennes jramåtlutante ftafllning, nedtryckt ej af år, men af plågor, läste man att en mask frätte hennes hjerta. — Lycklig du, som i ditt hjertas ljusa himmel aldrig såg skuggan af denna bild! Lycklig du, englarnes skötebarn, fom fon föra: jag känner henne icke. Ack! ja. har tänt benne; redan ur min barnroms himmel såg jag hennes blods strimmiga öga blida; och många, många känna henne wäl. Hennes lif är lirande, hennes namn — Smärta. Strålande af fin saliqhets ljud fwålwade en morgon den himmelska kärlekens genius genom himlarne. En blick ur hans ljnsa öga föll som en stråle på Smärtan, der hon hopplös grät. Han såg henne — och han älskade henne, ty hon led, och hans wäsende är att lyckliggöra. Han tog henne upp til sia i sitt sköna eden, wårdade, älskare och tröstade henne, och wille, men förgäfwes, lära henne att hoppas. Hon födde honom en dotter, ett under: skönt barn, i hwars engla-anlete fadrens klara leende och modrens tårar förenade fia i liufwaste harmoni. Man kallade henne Bönen. Hennes hänrer woro hopknäppta, den leende munnen bhalföps pen som en rosentnopp och hennes sköna, tårfulla ögon riktade uppåt: Wid åsynen af den herrliga warelsen genombäfwake för första gången en gläds jerygning Smärtans tärra bröst för första gången höjre hon en blick, full af ljuft hopp, till sin himmelska gemål hwars öga, fullt af salighet och mildhet, strålade öfwer henne. Hon trockte till sitt hjerta fin förstfödra älskling, fudas de, log och fån framåt tiden med före tröstan. Blott ett ögonblid likwäl dröjde alädje uti Smärtans fjäl; längtande tilbaka till fin dunkla hembygd, återwände hon dit, men med en tröst, och den war att hon födt Bönen, och med ett hopp, tet att hon en rag ej mera skulle was ra till. Under fin faders wårdå märte den sköna dottren upp med himlens blomster, under lek med himlens englar. Dock, ju mera hou utwecklare sia, desto mera tände bon, i skymmande blott halft före stådd aning, att hon der ej war hemma. Hon hade ju tårar, och dessa fremlingar i ljusets hemwist kände himlabarnen ei. Oharmonisk med hennes inre warelse war tingens ewiga och oföränderliga skönhet deruppe. Längtande sänkte hon ned fin blid och såg i aningsfulla dröms mar en lägre werld, icke få långt skild från hennes moders hembygd, der solen ofta skymmes af dystra moln, der dims mor hwälfwa öfwer rosengårdar och sjelfwa himlen fäller tårar på en Aaröns skande jord. Och hennes hjerta flappas de: dit! o, dit! Den himmelska kärlekens genius såg, med älskande blick, dotterns tysta wemod. Och tiden war kommen — stunden, som Jehovah bestämdt — tog han henne wid handen och genomswäfwade med henne den oändliga skapelsens rymder. Då kommo de till en stjerna — jorden tals lad — der serafens öga med wemodig alädje återfann de med hennes bjerta och finne nära beslägtade bilder. Klara tår rar bläntte i blommornas sköte, och for len bröt sig fram ur tunga skyar. Some mardagar och winternätter hwila ömsom i dess dalars djup, och aningsfulla töcken