öfver förlusten af Henriette, lemnade äfven han rummet. Samma dag, strax före middagen, erhöll notarien Wendel ett bref från sin unge vän Thorsten, deri deune tillkännagaf, att han på grund af oförutdedda omständigheter, ofördröjligen måste resa, och bad han Wendei hjertligt att denne ville vid midsommartiden göra en tur ned till Skåne och derunder besöka honom i hans hem, det natursköna Thorsholm. Öfver detta bref blef naturligtvis Wendel högst förvånad, på samma gång som han kände sina, under gårdagen födda misstankar växa. Sommaren stod i sitt högsta florhvart ögat än skådade varseblef man icke annat än grönklädda skogar, blommande sädesfält och rika gräsmattor. Jorden hade klädt sig i sin högtidsskrud, och i den klara luften svingade sig tusentals bevingade gynnare, lustigt drillande sina sånger, med toner prisande skaparen af all denna herrlighet. Midsommarsolen hade redan några timmar lyst öfver trädtopparna i mellersta delen af Skåne, då en lätt resvagn med ett obetydligt buller kom rullande framåt vägen. Den resande var en ung man med öppna och bestämda anletsdrag, i hvilka för till fället röjdes någon otålighet.