Norrländska Korrespondenten – 27 november 1868, sida 2

stor del på er sjelf samt äfven mycket på omständigheterna. Hon tystnade. Rotarien hade förvånad afhört henne. Huru kunde hon så precis känna hans tankar? Hvem var hon? Hvarför kom hon just för att spå honom? Hvad menade hon med alit detta? Han förirrade sig i frågor. I ett afseende föreföll honom allt som ett skämt, i ett annat fann han liksom ett gripande allvar i hela den unga ziguenerskans uppträdande. — Sköna Sibylla, sade han småleende. Ni har icke spått mig någon lycka, ingen kärlek, dessa så underbara saker för spådomskonsten. — Den linie, som rör kärleken, är i er hand så otydlig att jag icke förstår läsa i den. Hvad lyckan beträffar, så synes det som skulle den vilja famna er. Nu ser jag ingenting mera, jo... jo vänta... ni kommer att inom kort företaga en resa. Hon släppte hastigt hans hand och syntes vilja aflägsna sig, men Wendel höll henne tillbaka med orden: — Sköna blomma från snillets land säg mitt ditt namn, att jag får bibehålla det tillika med dig i mitt minne. Den unga ziguenerskan tvekade. — Ditt namn, ditt namn, upprepade han ifrigt och forskande. — Henrika, svarade hon och blandade sig åter i menniskohvimlet. I detsamma afblåstes balen, och Ar