Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 3

att synas vilja förstå den näpna inviten. En hel chör af skrattsalfvor ackompagnerade hela denna lilla scen. — Bravo, bravo, superbt, charmant! han är i sanning ypperlig den lilla oskulden, ropades rundtomkring honom, och det var ingen mera än notarien Wendel, som iakttog hurusom ett uttryck af förskräckelse gled öfver ynglingens ansigte, då han nu alldeles omringades af den muntra skaran. Emellertid drog den vackra flickan sin arm från hans hals och, i det hon modfälld hängde hufvudet, sade hon med en kokett mine: — Herrn vill således icke kyssa liten Amy? Vid dessa så enkla ord såg den unge baronen sig omkring med ett förtvifladt utseende. Hvart han vände sig upptäckte han dock endast leende ansigten, gäckande miner, som alla tycktes uppmana honom att fortsätta en scen, som de funno så rolig att åskåda. Endast Wendels ansigte var fritt från hån eller löje, och med en tyst bön om hjelp, sträckte ynglingen sin hand mot honom. Då krusades notariens läppar af ett sällsamt leende, och han sönderbröt hastigt den lefvande ring, hvilken bildat sig kring värdshusflickan och den unge baronen. I I