Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 2

— År jag förlofvad, menar ni. Ja väl, ligger det något underligt deri? — Så snart en man ingått en dylik förbindelse, är han icke mera fri. — Och hvarföre, om jag far fråga? — Derför att i och med detsamma han fäster sig vid en qvinna och inseglet derpå tryckes på hans hand, har han sjelf bundit sig vid henne, som han evurit att älska. — Ni har rätt. Jag skulle derför vilja kasta detta bevis på min fångenskap i hafvet. — Huru! År det då icke kärleken, som bestämt ert val? — Kärleken, detta jords och himmels under, tror ni väl derpå? — Om jag tror? Hjertat i mitt bröst måste först upphöra att slå, innan jag kan upphöra att tro derpå. Den unge baronen fästade på honom vid dessa ord sina mörka, eldiga ögon, och om notarien gifvit akt derpå, skulle han blott i dem kunnat läsa en hel verld. — Lycklig ni, sade ynglingen efter en paus, och vände bort hufvudet med en lätt suck. — Notarien öppnade just munnen, för att uttala en fråga, då den unge baronen hastigt öfverflyttade samtalet till ett annat ämne. IIarjehanda saker af allvarligare och mera skämtsam beskaffenhet förekomm-, och i allt röjde den unge, till sin gestalt och utseende