Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 2

flödade snart från hans läppar, Bordet blef icke mera besatt endast af två personer, flera unga män af Wendels bekanta ditkommo. Kaffet serverades och punsch och cigarrer cirkulerade rundtomkring. Gården nedanför hvimlade af kommande och gående gäster, och hela Hasselbacken företedde en ganska liflig anblick. Uppe på verandan blef det isynnerhet allt muntrare. Alla hänfördes af den unge baron Thorsten, som, glad och eldig, liksom kastade strålar, hvart han vände sig, under det de öfriga af hjertans lust deltogo i det nöje, som hans närvaro skänkte dem. Middagen var icke väl slutad förrän man funderade på, huru man på muntraste sätt skulle kunna tillbringa aftonen. Af sex unga män var det blott en enda, som icke uttalade namnet: franska värdshuset. Denne ende var baron Thorsten. Att han denna gång icke yttrade sig, märkte ingen, ty de flestas sianen voro redan så omtöcknade af pounschens ljufva ångor, att de föga skulle brytt sig om att en enda röst satt sig mot detta förslag, som vann alla de öfrigas bifall. Sålunda reste de sig från bordet,och den unge baronen betalade räkningen, hvilken uppgick till en ganska hög summa, med ett stoiskt lugn. — Mina herrar, yttrade han derpå, ni måste ursägta mig, om jag icke kan