Norrländska Korrespondenten – 17 november 1868, sida 4

allena tunna grunda en stats waraktiga wälfärd. Menniskan -framfor fotograferna. Wisa mig din fotografi, och jag will säga dig, om du är fåfäng. Den fära menskliga fåfängan, få skickligt wi eljest weta att dölja den, i fotografiska atelieren lägger hon bort all frultan. Förberedelserna äro redan för det mesta faralteriftiffa. Man pryder fig liksom man skulle bege fig på hofwet; ungherrarna låta fri: sera sitt hår. Den nyaste drägten, i hmwilz ten man naturligtwis rör fig få odeqwämt som möjligt, skall på för tillfället, oc) när ögonblicket är inne, då man sätter fig framför den moderna laterna magican, huru ofta fer man ide menniskor, hwilla i fin lefnad aldrig skrattat, bemöda fig att få det allra sötaste Ieende; — bilden fer wänligare ut, säger fotografen. Då de sedan betrakta sin bild, häpna de öfwer wecken, hwilto tjocka fom ett segelgarn gå ifrån näsroten till mungipan. Fåfängan bar straffat dem för skönhetsbegäret. Hade de hållit fin alldagliga min, hade de ifin sotografiska ställning tänlt sig wid sitt strifbord, sitt arbete, och lugnt rigtat ögo nen derpå, få hade ej plåten återgifwit anleten få tilllrånglade. Men den enfaldige will synas lärd och låter lägga fig en bot i i handen, de få sänga, de högdragna rynla på näsan, wrida munnen till höger och wenster, för att hitta på den estetiska formen, och ehuru de i timtal öfwat fig för spegeln, äro de ännu ej färdiga dermed, då fodralet redan är bortryckt från glaset; men det är naturligtwis fotografen sedan fom får bära skulden för att bilven ide är få inbjudan: de att man wid första anblicken kunde för: älska i den. Den stackars fotografen — han borde funna låta amuretter spela i deras ögon. Mången gammal god fru bereder sig till en fotografering, ungefär fom om hon äme nade flöda fig för bödeln: hon ftryter sitt hår alldeles flätt, tar på fig fin högtidligaste min, hjertat bultar, få gumman darrar, då fotografen utropar sitt: 7nu går det löft, och då alten är slut, och bilden wisas upp, är hon ej att igenlänna. Styf och träattig som en mumie sitter hon der på glaset. Jag kände en älskwärd yngling, fom löpte förbi alla fotografiutställningar för att ftudera andras hållning och sysionomi och derefter rätta fin egen. Det war att skratta fig till döds, då han fom en whistspelare Höll ett halft dussin öisittort af de mest olifa personer emellan singrarna, och sedan sötte att framför en fpegel jemföra dessa pappersansigten med sitt eget. Det giswes unga menniskor, hwilka låta fotografera fig hwarje mår, sommar, höft och winter, få snart de bära ett nytt plagg