Norrländska Korrespondenten – 17 november 1868, sida 3

domens hela djerfhet kastat sig in i verldshvimlet, men det rörde hou m föga. Han ville hafva roligt, se der allt. Försigtighet kände han blott till namnet. Likt ett aflägset eko tonade detta ord för hans öra, men han brydde sig icke om att lyssna till dess svaga klang. Modig som ett ungt lejon, trotsade han faran, glömsk af all försighet, rusade han blindt framåt. Denna afton föreföll det honom dock som skulle en inre röst velat varna honom. Vänd tillbaka b ropade den. Men han skrattade blott. För sent, svarade han trotsigt. yJag har börjat leken, jag skall ock sluta den.o Händerna slogos tillsamman i triumf, det lockiga hufvudet skakades glädtigt, och den svällande munnen drog sig till ett sorglöst leende. Skaffa hit litet varm mjölk samt några brödskifvor, befallde han sin tjenare, och efter att med frisk aptit ha förtärt denna enkla maltid gick han till hvila, trött efter resans ansträngningar. Den följande dagen tillbringade vår hjelte med att se oeh beundra Stockholm. Inga bekanta egde han der, inga önskade han heller ega. Mot middagen träffade han sin under resan förvärfvade vän, notarien Wendel. (Forts.)