tet flädade från hans läppar. Glädjen strålade ur hans ögon, och qvieka infall aflöste hvarandra. De bada unga männen tycktes vara ofantligt roade af hans sällskap. Haus konversation tröttade ej, tvärtom, ju längre han talade, ju längre önskade man att höra honom. Hans stämma, ehuru något vek, var ren och klangfull, hans sprak klart och flytande, och han behandlade med lätthet hvilket ämne som förekom. Han tycktes vara högst förtjust öfver att fa komma till Stockholm. Den längtan, med hvilken han talade derom, syntes nästan litet öfverdrifven, och notarien Wendel undrade, huruvida icke det fanns något särskildt skäl bvartör hans nya bekante så ifrigt önskade komma till hufvudstaden. — Emot middagen framtog baronen en temligen stor väska af marosquin, hvilken han leende skakade, under det han betecknande klappade sig under bröstet. — Jernvägarna suga, aumärkte han, och drog upp en stor konfektpåse, fylld med allehanda rara kakor. Herrarne läto sig väl smaka af den vekliga tödan, och under det notarien försedde sig med en ansenlig sylttärta tittade han nyfiket i väskan, som händelsevis annu var öppen. Flera nya romaner mötte hir hans ögon, en eau de cologneflaska, en liten rund ask, fylid med chocolade, samt ett album. Detta