Norrländska Korrespondenten – 13 november 1868, sida 2

erkänna att hon var besegrad. När hon återkom till sin dotter, omfamnade hon henne ånyo och sade till henne, under det hon kyste henne: Mitt älskade barn, du har brustit i förtroende till din moder, som dock är din bäste vän. Men jag är icke ond på dig derför, ty jag vet allt. hvad du skulle kunna svara mig. Trösta dig, hoppas och framförallt aftorka skyndsamt dina vackra ögon, som hädanefter icke mer skola utgjuta tårar. Helene kastade sig i grefvinnans famn, slösade på henne de ömmaste smekningar och utropade: — Moder, du har förlåtit mig! O, tack! Tänk nu endast på att älska mig, som jag älskar dig! Fru de Vatteville afskedade arrendatorskan, sedan hon tryckt hennes hand. Den hederliga qvinnan sade, i det hon aflägsnade sig: — Jag tror, fru grefvinna, efter mitt ringa begrepp, att man vinner ingenting på att sätta sig emot böjelser. Ursäkta den stora frihet. som jag tagit mig; ni är ett förnämt fruntimmer, mycket god mot fattigt folk, och som hvar och en älskar och vördar här och i trakten häromkring. Georg är en man med hjerta i bröstet och en tapper officer. Bör icke detta något litet kunna minska afståndet?