smstun sia sör skadan under tylika omftan: riabeter till båte jartyg och erare. —— Prosessor Huss om renlafwen. Wid Bantelints hårars ii Estergötland) hushållningsgilles sammanträre d. 7 Olt. merrelare proefessor Huss några upplysningar rörande renlafwen och dess anwäntning. Met anlernina deraf, att uti te fed. nare numren af Östgöta Corregpondensz ten warit annonserart om uppföp i Linköping af renlaf, förmedligen för att af tensamma berera bränwin, ansåa fia br Huss. i lanttbrutarene intresse, böra fästa uppmärlsamheten mid ett wita förs deloktigare och mera patrictislt anmänbante af tenna laf, än uti bränwinspannan, nemligen att begagna den till utfetrina af kreaturen unter ten forers brist fom omwilforliaen under ven fun: dante wintern och wåren kommer att inom previnsen ega rum. Or Huss bare i fin förelfebygd, Norrland, fett tenna laf anwändas till forer unter år båre bä fetertillgånaen warit napp och tå ben warit tiurädlia. Enär renen nästan uteslutanre föter fia af renna laf och derwid aifwer en fet ech kraftia mjölk söljer den slutjatsen af sig sielf att kon bör funna göra detsamma. Norrlänningen bar oc gjort ven erfarenheten, att tor, forrate med renlaf, aifwa en, wäl ej ymnigare, men kraftigare och prädee rifare mjölf, än vå te utfordras ute: slutante med bö och halm. Nu finnes inem Östergötland på flera ställen, färs deles i skogstrakten, en ganska ritlia till: fång på renlaf; tet är sannt att den ej är af ten froriga wärt, fom i Norrland, men antagligen är dess näranrde fraft lika. Österaötlants landtbrukare böra terföre ej försumma att göra fig till godo ett ersättningsmerel för den felslagna hör skörden i de trakter, ver ett rylikt finnes att tillgå, särdeles fom retsamma lätt kan insamlas och sedan utan kostnad före waras och tillredas såsom feder. Or Huss förewisare för te föriamlade landtbrukarne åtskilliga prof på renlafs wen, och franftällve derwid sättet huru den skall insamlas ech förwaras samt buru kreaturen dermed böra utfodras. Denna laf wäxer företrädeswis på klippor och stenar; mindre ofta på jorden. Den insamlas bäst efter rean och wid fuftia wärerlef unter böstmånarerne. Jnsamlingen sker antingen genom plods ning eller, der den wäxer ymniat, med räfsan. J båra fallen metföljer mans lintwis jord och grus, hwarifrån den mäste befrias. Detta sker dymerelst, att ben lägaes i ett far, fylrt med matten, samt rer omröres til dess aAruiet fallit till botten, hwarefter ten upptages och npplägaeg på tjienlig plats till torkning. Då lafwen blifwit terr, förwaras den antingen inom bug eller i skogen, betäckt med granris eller tylikt. Då den skall gifwae till forer öfwergjmtes ren uti ett for med warmt matten, jem fär stå tillls tet swalnat; feran detta skett, tillblandas litet kelsalt, t. ex till en wanlig så en eller twä näfwar. Detta gifwes nu treas turen — for och får — till en början bestrött med hafrearöpe eller blandart med hö, emedan tjuren, owana wid tenna föra, ej alltid gerna taga den; men fer dan de fått wana derwid förtära te ren ofta till och med med begärlighet. Bält är dock att ej ensamt utforra med laf, ntan blanda ten med hö, halm och rote srukter. Rörande den mänad näringsämnen, fom finnes i lafwen, vå ten nemligen är ren och fri från främmande inblante ningar, antages att tre pund torkad laf swarar emot ett och ett halft, högst twå pund ängshö. Efter detta föredrag bemställde hr Huss till ve församlade att förena fia uti föls jonde beslut: att hushållninasaillet skulle uppmana häradets lanttbrukare att uns ter inftuntantre höst låta insamla få fier mängd renlaf, fom möiligt, för att per nom dess anmwändante till utforring mins ffa följderna af inträffande federbrist, ech för det närwarante ej mergifwa att laf insamlas i äntamäl att anwändas till bränwinsbrännina. Detta bifölls af de talrikt församlade, med upprrag till gillets ortförande, att