Norrländska Korrespondenten – 10 november 1868, sida 3

Fru de Vatteville, upprörd och förvirrad både af dotterns tillständ och den hederliga arrendatorskans ord, kastade både på den ena och den andra blickar, i hvilka på en gäng uttryckte sig moderskärlek och obeslutsamhet. Slutligen kom Helene sig åter för och slingrade sina båda armar omkring modrens hals, betäckte hennes ansigte med kyssar och tårar samt sade till henne med sin mest ljufva röst: — Moder, förlåt mig, jag har brutit i förtroende mot dig, den bästa och ömmaste af alla qvinnor; men det är att lida för mycket, och det är nödvändigt att en bekännelse, ehuru sen... — Tyst, mitt barn, svarade henne grefvinnan, tillslutande hennes mun med en kyss; jag har genomskådat dig, jag vet allt! Arrendatorskan hade ännu icke sagt sitt sista ord. — Nåväl, fru grefvinna, sade hon, när min son reste, var det alldeles samma förhållande, och jag tror, att då han lemnade Galluys och granskapet af Bel-Air, skulle han säkerligen sjelf dånat, om han varit en fröken. Ack, hvad det gjorde honom ledsen att nödgas begirva sig derifrån! Jag såg det genast, och jag har icke tagit miste om orsaken. Men hvilket vackert par det skulle blifva, om bara fru